I Nässlorna blomma (1935) beskriver Harry Martinsson sin egen historia tills han är ungefär elva-tolv år i det tidiga nittonhundratalets Sverige. Det Sverige Martinsson beskriver är på gränslandet mellan folktro och vetenskap, mellan mörker och modernitet och det är för det mesta inga smickrande porträtt som målas upp, varken av Martinsons alter ego Martin eller av de han möter på sin väg.
Martins pappa är äventyrare och kommer hem med en summa pengar från utlandet, gifter sig och investerar oklokt. Ganska snart är den växande familjen i svåra omständigheter och när pappan dör av TBC och mamman försvinner till Amerika hamnar de kvarvarande barnen ”på socknen”. Det vill säga de tas hand om av kommunen på så sätt att den bonde som kräver minst i ersättning för att ta sig an ett barn får det. Martin som är yngst i barnaskaran, och den enda pojken, går i ett slag från att vara omhändertagen och omhuldad till att bli någon som ska göra rätt för sig med arbete. Det är ett hårt liv för ett litet barn. Det han lider mest av verkar ändå inte vara de hårda och knappa villkoren vad gäller arbete och mat, utan kärlekslösheten. Detta gör honom hård och våldsam, både mot dig själv och mot de som står under honom i hackordningen (vilket inte är någon annan än djuren).
En ljuspunkt i livet finns i skolan. Martin älskar den, han har lätt för sig och tycker att det är underbart att bara sitta i skolbänken en hel dag och lära sig saker istället för att arbeta. Tre gårdar hinner Martin vara på innan han på den tredje blir så illa slagen att han rymmer och då hamnar på en institution, ett ”ålderdomshem” som inkvarterar inte bara gamla utan även smågalna och andra arbetsoföra i yngre ålder, men Martin blir dess yngsta invånare. Boken slutar ganska abrupt men fortsättningen finns att läsa i Vägen ut (1936)
Albert Bonnier pockst, 339 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar