Det här är Elin Bengtssons debutroman från 2013. Jag har tidigare skrivit här om Ormkunkslandet som kom ut 2016. Likheten mellan de båda böckerna är, som jag skrev i det förra boktipset, att det är en syskonrelation som står i centrum. Men till skillnad från Margot och Mika i Ormbunkslandet, som står mycket nära varandra, finns en hård distans bröderna Martin och Andreas. Nu är Andreas svårt sjuk, har bara månader kvar att leva. Martin plågas av mardrömmar och känner skuld, nu borde han vara den perfekta brorsan och ta vara på tiden med Andreas, stället flyr han in i sin musik och i ett självuppfyllande förhållande med Sara, den vackraste flickan i världen. Andreas å sin sida både beundrar och hatar sin storebror. Men han måste hålla samman familjen och trösta mamman eftersom Martin bara vänder sig bort. Och dessutom ska han ju dö och han vet inte hur.
Det är en väldigt sorglig bok, men också irriterande, eftersom Martin är en väldigt irriterande huvudperson. Man blir lättad när Sara får nog och talar om för honom att han är ett stort jävla ego, lämnar honom med sin pretentiösa gitarr på en frusen strand.
Passar från nian och uppåt.
Natur & Kultur, 141 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar