Anne Lise ska börja ett nytt liv i Oslo. Hennes föräldrar hjälper henne att installera sig i en skokartongsliten lägenhet. Sen är det meningen att hon ska studera på högskolan. Inte för att hon så hemskt gärna vill studera utan för att hon väldigt gärna vill komma bort från sitt gamla liv. Men Anne Lise har extremt svårt för sociala kontakter och istället för att gå på insparksaktiviteterna som anordnas på högskolan struntar hon i alltihop och tar sig hem till sin skokartong istället. På vägen stöter hon dock bokstavligen ihop med Trond som blir hennes pojkvän.
Men snart tar det slut med Trond, som säger att han "inte är vad vid sådana människor" och så småningom tar det också slut på studiemedel, eftersom Anne Lise inte tagit några poäng. Anne Lise, som helst vill gå i idé i sin skokartong och inte träffa några människor alls, blir tvungen att skaffa sig ett jobb. Det blir inte helt lätt eftersom hon, som hon förklarar för handläggaren på arbetsförmedlingen, inte tycker om att träffa andra människor, inte gillar fysisk kontakt med andra människor, har telefonskräck, "Jag har bara gått i skolan, så jag saknar helt kvalifikationer"
Det här är en berättelse som berättas med Anne Lises egen röst. Hon är krass, distanserad och skildrar sitt liv med en slags råbarkad humor. Men också på ett sätt som gör det tydligt att Anne Lisa är en person som betraktar den här världen utan att riktigt förstå sig på den, hon är inte roligt med flit, men det blir så. Jag läste i en norsk recension att skribenten tänkte lite på Mr Bean när hen läste. Och visst blir det ofta helt skruvade situationer när Anne Lise gömmer sig på olika ställen eller helt sonika lägger sig ner på golvet för att klara av (arbets-)livet som ställer för henne helt orimliga krav på henne. Går så klart även utmärkt att läsa på originalspråk, då ser omslaget ur så här:
Passar gymnasiet.
Vox, 198 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar