Hugo är en kille som går i sexan. Han gillar att ha tarzanshorts året om, han gillar russin, alla skolämnen utom träslöjd och han gillar att vara snäll och hjälpsam. Hittills har inte Hugos beteende gett honom några sociala pluspoäng. Den enda vän han har är grannen Simon, en kille som är lite för förtjust i rosa gymnastikskor, glittriga själar och poesi för att passa in och är om möjligt ännu mer utanför än Hugo.
Vändningen för Hugo kommer när han, för att vara snäll, för att ingen annan vill, anmäler sig som elevrådsrepresentant. Han blir även raskt vald till elevrådsordföranden och som sådan får han i uppgift av sin klass att göra något åt skolans kepsförbud. Han har viss framgång i kepskampen, och lyckas även föra elevernas talan i ett par andra viktiga frågor, och plötsligt går Hugo från persona non grata till poppis. Plötslig är han inne i värmen. Han slipper sitta ensam i matsalen, folk hejar på honom och frågar om han vill hänga efter skolan. Hugo njuter fullt av sin nyvunna ställning, men samtidigt kämpar han för att förstå alla viktiga koder som för honom är obegripliga: inte vara för ivrig, prata med mörk uttråkad röst, inte hälsa på sina föräldrar om man möter dem när man är ute med sina kompisar, inte dansa som en discokung på skoldiskot. Och så är det ju det här med Simon. Att vara med honom så någon annan ser kommer obönhörligt att puffa ner Hugo från hans nyvunna position. Så när hans nya kompisar retar Simon är han fegt tyst.
Hugo är helt klar en ny favorit. Så tänkvärt, roligt och fint. Jag rekommenderar å det varmaste som högläsning på mellanstadiet, fyran femma blir perfekt, det finns så mycket att skratta åt, få ont i magen åt och prata om. Christina Lindtröm (Jack och Hälsningar från havets botten) gör återigen en bok som diskuterar och komplicerar pojk/mansrollen, nu för yngre barn, men lika bra.
B. Wahlströms, 137 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar