Billies öden och äventyr i Bokarp fortsätter här i andra boken. Nu har det blivit dags att utse kamratstödjare på skolan. Billie blir enhälligt vald av klassen, fastän hon själv är tveksam. Det verkar finnas alldeles för många som behöver hjälp i Bokarp. Alla som är ensamma, skäms för saker, är ledsna för att deras föräldrar jobbar för mycket, eller inte alls. Och sen är det alla de som Billie bor med, Alvar som inte kan protestera utan finner sig i allt han hatar, Tea som har sin vlogg men är utfryst av kompisarna och Petra och Mange som ska finnas till för alla andra men inte ser sina egna barn. Ibland undrar Billie hur hon ska orka, om hon kan bry sig om alla eller om man kan låtsas att man bryr sig om alla. Dessutom är det Douglas, den störigaste killen i klassen, som nu visat sig vara Teas och Alvars kusin och som Billie på något sätt dras till. Varför, när han är så himla störig ibland? Och varför har Petra och hennes bror sagt upp kontakten?
Precis som i första boken är det både underbart och outhärdligt att läsa om Billie. Hennes framfart i Bokarp blir en katalysator för allt möjligt som puttrat under ytan hur länge som helst. Billie är en så fantastisk person med allt sitt civilkurage och jävlar anamma, hennes förmåga att vara sig själv och samtidigt finnas där för andra gör att man undrar hur hon ska räcka till, hur hon ska orka. Hon har en väldigt enkel syn på livet: gör det bästa av situationen, ingen mening med att deppa ner sig, var snäll. Hon borde kännas som en nästan orealistisk livskonstnär, en karaktär för bra att vara sann, men ändå lyckas Kadefors skildra henne som en helt trovärdig ung människa, en förebild som inte är präktig men ändå full med livsvisdom. Jag hoppas att lika många vill läsa om och inspireras av Billie som vill bli hennes vän i fiktionens Bokarp, för vi behöver verkligen fler som Billie här i världen.
Bonnier Carlsen, 166 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar