Bart är döpt efter den lille gule killen i Simsons, eftersom hans mamma önskade att han skulle bli "en rolig liten tuffing som klarar sig bra i livet". Av samma anledning vill hans mamma att han ska gå på boxning, så han blir en tuff kille som kan slå tillbaka. Räkningen till boxningsklubben är den enda räkningen hans mamma aldrig missar att betala, de andra hamnar i glömska i ett skåp i köket. Och Bart skulle verkligen behöva vara en tuff kille, för hans liv är inte lätt. Men det är han inte. Han är istället en väldigt känslig kille som älskar opera och avskyr att slåss (fast han har en fin guard). Hans strategi för att klara sig är istället att ha en orubbligt positiv inställning till allt och alla här i livet. När socialen ringer på är han trevlig, eftersom han tänker att de säkert gör så gott de kan. När mamma lovar honom veckopeng snart, fastän de bägge vet att han aldrig kommer att få det, säger han "Det är inget jag behöver pengar till exakt nu". Och så svarar han "Vad bra" på det mesta mamma säger, eftersom han tycker att det låter så negativt med "jaha" eller "okej". Samtidigt ägnar han sig åt att sjunga opera på toaletten när ingen hör, leta efter sin pappa på internet, akta sig för att öppna dörren när fel människor ringer på och parerar de osynliga cirklarna av vem som får vara med vem i skolan för att inte hamna på fel sida om hackkycklingstrecket.
Egentligen är det hjärtskärande sorgligt att läsa om Barts liv. Samtidigt är det, hur konstigt det än låter, fantastiskt roligt och underbart underhållande. En helt annan sorts historia om ett barn som har det jobbigt än de vi är vana vid att läsa. Mycket, mycket läsvärt, för egen eller gärna högläsning från trean och upp till femman-sexan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar