Lundberg Hahn har slagit följe med Ingelin Angerborn och Mårten Sandén som bägge på senare tid slagit sig in på den genre som kallas "Magisk realism". Det är ofelbart så att svenska barnboksförfattare som skriver i den traditionen jämförs med Maria Gripe. Men det gör kanske inget, de flesta känner nog att det är en ära att jämföras med henne.
Micke och hennes mamma flyttar mycket. Nu har de kommit till ett halvruckligt hus i en Norrländsk småstad, med en riktig skog bakom knuten och den brusande älven ett stenkast bort. Mickes mamma jobba på äldreboendet och ska äntligen få plats att ha en egen ateljé i huset, hon är konstnär nämligen även om hon inte kan försörja sig på det. Det första Micke ser när hon kommer till sitt rum är skuggan i väggen. Först tror hon att det är hennes egen skugga, men så ser hon att den inte rör sig. Den är ungefär lika stor som henne själv och tapetens mönster gör att man kan föreställa sig ansiktsdrag. Micke pratar lite med skuggan. Hon blir inte rädd, inte då...
Att börja i ny skola är något Micke är van vid. Detta är en ovanligt liten klass och urvalen av möjliga kompisar är inte så stort och det blir komplicerat. Micke gör även bekantskaper på älderboendet. Samtidigt lämnar skuggan i väggen, som helt uppenbart är ett spöke, inte henne ifred. Varför spökar flickan som hette Ellie för Micke? Sakta börjar hon nysta bland trådar från det förflutna och finner att vissa historier kan upprepa sig, om ingen griper in...
Mycket spännande och njutbart välskrivet. Som gjort för sträckläsning under en pläd i höstrusket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar