Författare: Peter Pohl Lina bor med sin alkoholiserade mamma och sin femåriga lillebror. Själv är hon tolv år och lägger nästan all sin kraft på att ta hand om lillebror och dölja för både honom, i den mån det nu går, och framför allt för omvärlden att hennes mamma super. Hon lyckas lura både dagisfröknarna och fröken i skolan. Inte ens för sin bästa kompis berättar hon, inte förrän hon till slut blir tvungen och då visar det sig att kompisen Mia inte heller har sagt allt om sin familj.
Innehållsmässigt påminner den här historien om Olsson-Hultgrens "Bara vara Jennie" från förra året. I båda fallen handlar det om en försupen mamma och en flicka som far mycket illa och som inte vågar få hjälp av omvärlden. När Jennies öde fick mig att gråta konstant från första sidan är jag dock helt oberörd av Lina. Pohl lyckas inte alls få mig att känna med sin huvudperson och både språket (framför allt dialogen mellan de två tolvåringarna) och historien känns konstruerad och märklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar