Alla böcker från Storbritannien med drastisk humor, elaka vuxna och oskyldiga barn marknadsförs gärna som "En ny Roald Dahl". Så även denna. Att illustratören Tony Ross' bilder är väldigt Quenitin Blakeska hjälper till att skapa det intrycket. Författaren David Williams kom för ett par år sen ut med Stinkis på svenska och det här är en bok helt i dess efterföljd. Jag skulle också gärna sätta Råttburgare i händerna på de som gillat Andy Stantons böcker om Herr Grums.
Zoe, som är bokens hjältinna, är en stackars oskyldig, troskyldig men godhjärtad och karaktärsfast djurälskare, som tvingas leva med sin absolut vedervärdiga styvmor Sheila och en far som är helt frånvarande eftersom han är nerbruten av arbetslöshet och alkoholism. Som om det inte vore nog att plågas av den genomelaka Sheila, som hänger ihop med Zoes pappa bara för att kunna köpa räkcocktailchips för hans socialbidragspengar, ansätts hon också av mobbaren Tina Trotts och allehanda otrevliga lärare. Hennes enda tröst i livet, hamstern Morotskaka, hittas död på första sidan i boken. Zoe hade övat upp hamstern att göra spektakulära konster och hennes dröm var att kunna uppträda tillsammans med den, en dröm som nu går i kras. När hon hittar en liten råttunge på sitt rum väcks hennes hopp på nytt. Råttan, som hon döper till Armitage, visar sig vara en naturbegåvning på att lära sig tricks.
Naturligtvis dyker hinder upp på Zoes väg. Den ständiga antagonisten Sheila så klart, som snabbt flankeras av hamburgerförsäljaren/råttbekämparen Burt, fröken Kort och rektorn Mr Grave som gör att hon blir avstängd från skolan, och Tina Trotts som gillar att spotta Zoe i huvudet.
Det är burleskt, drastiskt och - för den med rätt sorts humor - roligt. Det helt morbida och faktiskt fasansfulla öde som drabbar de onda Sheila och Burt, lämnas helt okommenterat i slutet som naturligtvis bjuder på revansch och happy ending för Zoe och hennes vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar