Fjäderns magi kom på svenska förra året, tolv år efter första boken om Drakryttaren. Den boken handlar om hur draken Lung finner sin drakryttare Ben och tillsammans med kobolden Svavelfäll letar efter en tillflyktsort för de sista drakarna. På vägen kämpar de mot det fasansfulla monstret Nässelbrand och träffar nya vänner såsom homonculusen Flugben och familjen Hagenmark. Den här boken kan man läsa fristående, men det är ju lite synd att missa Drakryttaren som är en fantastisk bok, så jag rekommenderar ändå att man börjar med den.
När berättelsen börjar har Ben slagit sig ner i Mímameidr, en fristad i Nordnorge för utrotningshotade sagoväsen, tillsammans med familjen Hagenmark som adopterat honom. Lung och Svavelfäll bor i Himlens rand, den tillflyktsort de hittade åt drakarna långt borta i Himalaya i den förra boken, men är just nu på besök. Man märker hur Funke har älskat att skriva ihop världen i Mímameidr, hon frossar i detaljer i beskrivningen av olika sagoväsen, deras olika egenheter och utseenden samt i beskrivningen av den organisation familjen Hagenmark förestår, FREEFAB, som beskyddar alla utrotningshotade djur, magiska så väl som andra.
Äventyret tar sitt avstamp i en pegashane som förlorat sitt sto och tillika mamman till sina tre små ägg. Nu är pegasfölens liv i fara eftersom mammans saliv är avgörande för att skalen de ligger i ska kunna växa. Efter långa efterforskningar kommer FREEFAB fram till att det enda som kan rädda de sista pegasfölen är solfjädern från en grip. Gripar är dock inte bara oerhört sällsynta, de är också oerhört grymma och blodtörstiga, världens farligaste sagoväsen. Men en expedition ger sig ändå iväg, bestående av Ben och hans nya pappa Barnabas Hagenmark, jätten Hothbrodd, Flugben och flygarråttan Lola Gråsvans. Lung ska hållas utanför det hela, för finns det något Gripar hatar mer än något annat är det just drakar och Ben och Barnabas tycker att det är för farligt för Lung att hänga med. Samtidigt saknar Ben sin drake så det gör ont och han börjar allt mer ifrågasätta hur han ska klara av att leva Mímameidr utan Lung.
Cornelia Funke är ju en sagoberättare av rang. Hon har en förmåga att skapa världar man gärna vill vara i och återvända till, så drakryttaren Ben och hans drake Lung och alla deras vänner var ett kärt återseende och slutet öppnar för fler berättelser om dem. Det är bara att hålla tummarna.
Opal, 393 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar