Författare: Måns Gahrton, Johan Unenge
I den åttonde boken om Rosa är Rosa nyss hemkommen från Gotland. Där har hon varit med om omtumlande saker. Dels har hon fått en lillebror som kom alldeles för tidigt i en ambulans på en landsväg på väg till sjukhuset. Dels har hon haft tidernas gräl med sin pappa. Dels har hon kommit till insikt: det är Ville hon är kär i. Ville, som varit den självklara kompisen som troget ställt upp vid Rosas sida och lyssnat på alla hennes utläggningar om killar. Ville som alltid - Rosa helt ovetandes - trånat efter Rosa, men aldrig kommit i första rummet för henne.
Ville å sin sida har äntligen bivit tillsammans med någon som verkligen uppskattar honom. Söta, spännande Leila. Av någon anledning oroar han sig lite för Rosas hemkomst och för att barätta för henne om Leila. Visst borde han inte göra det? Visst borde hon bara bli glad för hanns skull, hon som alltid överöst honom med historier om sina förälskelser.
Sedan följer förvecklingar: Både Rosa och Ville letar efter rätt tillfälle att berätta för varandra. Rosa vill bekänna sin kärlek för Ville och Ville vill tala om att han och Leila är ett par.
Den trogne Rosa-läsaren blir inte besviken. Det är rappt, intelligent, underhållande och inkännande. Precis som i tidigare böcker turas Rosa och Ville om att vara berättarröster. Slutet på den här boken får mig att fundera på om det här är ett farväl till Livet enligt Rosa - eller kan det komma fler böcker efter den här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar