Penn och Roseies femte som Claude frågar tidigt sin mamma och han kan bli flicka när han blir stor. Från början tar föräldrarna det bara som et i en rad olika förslag som ett litet barn kan komma med men efterhand som tiden går inser de att det ligger mer bakom det än så. Deras som är verkligen en dotter. Och eftersom de är frisinnade föräldrar som älskar sina barn oavsett vilka de visar sig vara bestämmer de för att göra vad de kan för att hjälpa henne. Claude blir Poppy, som också är namnet på Rosies syster som dog av cancer i barndomen.
Att vara transsexuell, att växa upp som transsexuell i en heteronormativ omvärld, är inte enkelt. Inte ens om man har en stor, stark, tolerant familj som står bakom en. Men det är verkligen inte Poppy som är problemet, problemet är omvärldens blickar, vilket blir väldigt tydligt i den här boken. Det blir också tydligt att ju tolerantare ens familj är, ju större kan krocken med den intoleranta omvärlden bli. Det här är inte bara Poppys berättelse, utan kanske ännu mer en familjs berättelse, eftersom ett i samhällets ögon avvikande barn påverkar hela familjen, de vuxna och alla de fem barnen.
Det är en fin och underhållande berättelse om att vara en familj, om annorlundaskap, syskonskap, föräldraskap och sagor som är läsvärd för alla. Men det jag inte alls gillar är bokens inledning, som berättar hur Rosie och Penn verkligen önskar sig en flicka och gör allt som står i skrockens och folktrons makt för att få en flicka när de ger sig på att försöka få ett femte barn. Det antyder att det skulle finnas någon sorts förklaring - eller ursäkt - till att en människa föds som transsexuell. Så är ju inte fallet.
Passar gymnasiet och uppåt.
Printz Publishing, 358 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar