Ormens väg på hälleberget är en tunn bok, men den rymmer ett universum. Att kliva in i Lindgrens berättarvärld är nämligen som att kliva in i ett helt eget universum. Själv har jag alltid känt mig hemma där men språket, både ordval och liknelser, kanske tar ett litet tag att komma in i för dagens unga läsare. Jag vill dock påstå att det verkligen är värt det, så ge inte upp inför inledande krångligheter.
I en lien by i Västerbotten, Kullmyrliden (kanske modellerad på Lindgrens egen hemby Raggsjö), växer Johan, "av folket kallad Skrävel Jani" upp med sin ensamstående mamma. Morfadern har mer eller mindre blivit frånlurad all sin mark av traktens storbonde och tillika handlare, Ol Karlsa. Johans familj har kommit att behöva arrendera marken de tidigare ägt, marken som inte ens ger tillräckliga utkomster för att betala livets nödtorft, som de då istället får på kredit från handlaren. Skulden växer och så småningom blir det så att Ol Karlsa, och vid hans frånfälle hans son Karl Orsa, gör upp om skulden in natura med Johans mamma. Antalet barn med "fader okänd" växer i huset och halvsyskonen kommer att ha sin halvbror som pappa.
Karl Orsa själv, som har total kontroll över pengarna och makten är nöjd med arrangemanget. Så nöjd att han vägrar att ta emot kontant betalning när sådan finns. Johans familj har inte kunskaper nog att räkna och förstå och kunna sätta sig emot övermakten.
Berättelsen är Johans, Janis, samtal med Vår Herre, hans försök att förstå omvärlden och bokföringen (både Karl Orsas och Guds), men också hans vilja att få berätta hur det var. För vad kan man annars göra, och vart kan man vända sig, vem annars skulle lyssna?
Passar gymnasiet. Och missa inte att den finns inläst av Lindgren själv, det är en underbar upplevelse att höra honom läsa högt!
Norstedts, 130 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar