Illustratör: Alexander Jansson
Det här är en bok som har tagit lite tid för mig att läsa eftersom jag har läst den högt. För svärdet må vara tunt, men boken den är tjock, en bit över 500 sidor går Nilssons nya äventyrsberättelse loss på.
Sasjas mamma är svårt sjuk i cancer. Knölen hon har är inoperabel och nu väntar man bara på Döden. Sorgen är så svår och outhärdlig, att förlora sin mamma är för tungt att bära. Därför döper Sasja om sin mamma till Semilla. Det är Semilla som ska dö, inte mamma.
Den natten Döden ska hämta Semilla följer Sasja efter och hamnar i Dödens rike. Han är fast besluten om att överlista döden och ta Semilla med sin hem till pappa igen. Men det blir ingen lätt utmaning. Först måste han ta sig tvärs över Dödens ö och på vägen undvika alla dödens undersåtar som vill skydda Döden från hans farliga tilltag. Som tur är får han vänner på resan: Trine, en liten grispojke som är en mästare på att leka, Prinsessan, en hundflicka som är den klokaste vän att få och Höder, en örnpojke som är snäll och modig som ingen annan. Tillsammans hjälps de åt att stå upp mot väder och vind och vuxna och orättvisor i detta sällsamma Dödens rike.
Precis som i Ishavspirater har Frida Nilsson skapat ett nytt universum, en egen värld med sin helt unika mytologi. Förväntningarna, som så klart är så klart väldigt höga, infrias inte. Det här är en mellanbok, ett äventyr som blivit lite för fladdrig och vidlyftigt, som går lite för många turer och som har ett språk som är för omständligt. Berättelsen känns också lite för lång, upplösningen kommer 150 sidor efter att man förväntar sig den. Men med det sagt så har vi både gråtit och fnissat när vi läst. Jag rekommenderar den i första hand för högläsning, för lite mer tålmodiga lyssnare.
Natur & Kultur, 517 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar