Anne Bea går i sjunde klass och har en enda kompis, Nils. Nils och hon har varit bästisar sedan första klass och hans kärleksfulla smeknamn på henne sedan de var små är Annebino, ett smeknamn som delvis var en ihopblandning som Nils hade gjort med Anne Beas namn och hennes funktionsnedsättning som är att hon är född med albinism. Och om Nils självklara vänskap är en stark ljuspunkt i Anne Beas liv, så är delar av den övriga klassen det omvända. Det är nämligen Thea som styr och ställer i klassen. Thea har trakasserat Anne Bea sedan dagis, kallat henne missfoster, retat hanne för hennes kraftiga synnedsättning och krossat hennes glasögon.
Nu är skolans årliga talangjakt under uppseglande. Ganska snart visar det sig att Thea har blivit inbjuden att sjunga med skolans populäraste band, Fuck Justin, och i sin tur har bjudit in alla tjejer i klassen att dansa med henne. Alla utom Anne Bea, det vill säga. Det blir droppen. Anne Bea och Nils bestämmer sig för att slå tillbaka mot Thea och hennes gäng superbitchar. De ska ställa upp i talangjakten med en egen låt och visa superbitcharna och resten av skolan att de också är att räkna med.
Det är alltid bra när annorlunda livsöden skildras i litteraturen och en bok om någon som har en förhållandevis ovanlig och okänd funktionsnedsättning och albinism är så klart ett välkommet tillskott. Anne Bea är intressant som huvudperson på det sättet att hon inte på något sätt idealiseras, hon skildras med både bra och sämre sidor. Vänskapen med Nils är också väldigt fint beskriven. Vad jag däremot har svårare för är det väldigt endimensionella porträttet av Thea och hur hon i maximal ondska mobbar Anne Bea och tillåts fortsätta med det hela skoltiden igenom utan någon som helst förklaring till det beteendet och så gott som utan någon vuxen inblandning. Så enkel och rakt på är sällan utanförskap och mobbing i verkligheten. Den bygger oftast på mer subtila rörelser och är därigenom mycket svårare att slå tillbaka emot.
B. Wahlströms, 250 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar