Äntligen har jag läst tredje och avslutande delen om kungadotterna Turid från vikingatiden. Den håller lika hög klass som de två föregående delarna, Kungadottern och Krigstid och utgår ett definitivt slut på trilogin.
Turid är nu nygift. Hennes nya styvfar ha vunnit ett stort slag ochdet råder fred. Turids make Frode och Turid ska nu börja sitt nya liv tillsammans. Men hur ska det livet te sig? Vart ska de bege sig? De drömmer bägge om att resa, om att hitta ett ställe de kan kalla hemma i bergen. Turid funderar mycket över sin nya roll som hustru. Vem är hon nu? Och hur ska hon vara nu när hon är fru?
Men så hinner kriget i kapp dem igen. Hedeby brinner och Frodes far Harald måste bistå med manskap. Både Turid och Frode känner sig uppgivna, trötta på krigandet och dödandet. Som tur är får de en uppgift av Harald att segla till hans släkting på Irland för att be om hjälp. Därifrån leder sedan deras resa vidare.
I Sagan om Turid är gudarna och naturens väsen alltid nära. Turid kan vandra i drömmar och hennes gudinna är Freja. Men på sin resa möter nu Turid också Korpgudinnan och de som tillber henne och Vite Krist och hans nunnor och munkar. Resan som Turid och Frode företar sig är lika mycket ett sökande efter tillhörighet och tro, men framför allt en förhoppning om att hitta hem.
Återigen lyckas Östnäs berätta med Turid alldeles egna röst och boken känns liksom de två föregående väldigt realistisk. De övernaturliga inslagen som förekommer, drömvandringar, syner och hamnskifte, är allt inom gränsen för vad som skulle kunna förklaras med tro eller religion. Jag avundas alla som ännu inte läst de två första delarna som nu kan sträckläsa alla tre böckerna i rad. För det är vad man gör med Sagan om Turid, sträckläser.
Berghs, 300 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar