Kungadottern är den första boken i "Sagan om Turid", en tänkt trilogi om vikingatidsflickan Turid. Turid, som bor på en kungsgård med sin far som är gode (en vikingatida religiös ledare), sin fostermor Ingeborg som är völva, (en kvinna med förmåga att se in i framtiden och blidka andar) och sin fosterbror Njord. Till hushållet hör också ett antal trälar. Turid är en flicka, eller ung kvinna, med planer och önskningar för livet. Hon vill lära sig skriva, hon vill resa och se saker. Men hon vet att hennes planer inte räknas, andra har redan gjort upp planer för henne. Hon är sedan länge trolovad med den yngste sonen till en av sin fars vänner. Hennes fostermor ska lära upp henne till völva i sin efterföljd och Holme, en man med samiskt ursprung som bor i byn, lär henne vandra i andevärlden på samma sätt som hennes döda mor och hennes mor före henne kunde. Likväl trotsar hon sin fostermor, går till smeden som lär henne skriva, struntar i att arbeta med sin brudutstyrsel och tänker att hon aldrig ska gifta sig. Men så kommer vintern och den blir hård. Efter sig lämnar den en stukad kungsgård och en by som kroknat. Och Turid förstår att hon nu måste axla sitt öde.
Det är Östnäs debut som barn- och ungdomboksförfattare. I grunden är hon religionshistoriker, vilket märks eftersom berättelsen står på fast och stadig mark vad gäller historiska fakta. Hon har gjort Turid själv till berättare och skänkt henne ett avskalat språk, nästan korthugget, men som ändå på ett suggestivt sätt vaggar en rakt in i Turids värld och berättelse. Det finns en direkthet, en snabbhet och ett driv som jag verkligen gillar. Detta gör också boken relativt lättläst i sin genre. Östnäs har också skapat ett persongalleri med flerdimensionella människor. Jag tycker särskilt om porträttet av Ingeborg som är så långt ifrån schablonbilden av den elaka styvmodern som man kan komma, istället är hon en människa som är stolt, snarstucken, rationell, irrationell, otålig, god, orättvis och flera andra saker samtidigt. Så även Turid, som är en stark person, men absolut ingen orealistisk övermänniska.
Boken är tonårsklassad, jag skulle rekommendera den från årskurs fyra eller fem och för hela högstadiet. I synnerhet för historieintresserade ungdomar, men även för alla som gillar en riktigt bra historia. Genremässigt är det en historisk roman men det förekommer en del övernaturliga inslag, dock inget som inte kan förklaras av dåtidens tro och folktro. På det sättet påminner den om Pavers romaner om stenåldern och antiken, även om Kungadottern är snäppet mer realistisk. Jag tror att det är en bok som behöver lite draghjälp, lärare och skolbibliotekarier som talar bra om den, eftersom omslaget kanske mer signalerar mellanåldersbok och författaren är okänd. Kanske kan man hoppas på en pocketutgåva med ett lite vuxnare omslag tills nästa del kommer ut.
Berghs, 253 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar