Korpringarna: Odinsbarn och Röta

Författare: Siri Pettersen

Sen jag läste första boken i Korpringrna, Odinsbarn, i somras har jag beskrivit den som "lite Game of Thrones, fast i norsk trollmiljö". Nu när jag har läst andra boken måste jag göra några tillägg till den beskrivningen, som passar på första boken, men inte helt på andra, Röta. Den norska trollmiljön finns kvar, maktspelen finns kvar, men...

Och kanske är det lika bra att ni som inte har läst Korpringarna slutar läsa här. Det kommer att bli spoilers. Och detta blir inget vanligt boktips, utan mer av en essä, en litterär diskussion som jag hoppas att ni har lust att delta i när ni läst. Men gör det först!

Det vanligaste upplägget i en fantasyroman efter Harry Potter är ett en huvudperson, vanligtvis ett barn i tonåren, upptäcker att hen har magiska förmågor och sedan går ganska stor bit av berättelsen åt för att denna huvudperson ska lära sig att hantera sina förmågor. Det hela toppas sedan med en uppgörelse mellan ont och gott. I Odinsbarn är det Hirka som är huvudperson och hjältinna. Och det som är så oerhört spännande med henne är att det är helt tvärt om. Hon kommer upp i tonåren och tvingas inse att hon inte kan famna. Hon kan inte fånga kraften och använda sig av den som alla andra i hennes värld. Och detta tvingas hon att lära sig hantera; dölja eller använda sig av. Hirka är, eller blir i alla fall ganska snabbt, föräldralös. Hon är svanslös, och när detta upptäcks av ättlingarna (ordet troll används aldrig i Pettersens böcker) blir hon en farlig avvikare, en som tros sprida rötan i Ymslanden. Hirka har känt Rime sedan barnsben. Till skillnad från Hirka är han en man av börd, arvtagare till en plats i rådet. En plats som han inte alls vill ha, han har valt att istället tjäna Siaren som skugga, en snabb och hemlig krigare som ska skydda Ymslanden och ättlingarna mot allt ont. Hirka och Rime dras oundvikligen mot varandra, deras öden slingrar tätt samman, samtidigt pågår det ett maktspel i rådet som är ättlingarnas högsta bestämmande organ. Urd, en maktgalen man, har satt krafter i rörelser som obönhörligt rubbar maktbalansen i rådet och Rime dras mot sin vilja in i maktspelet. Och med Rime Hirka. Som är fallet med alla bra fantasyromaner har Pettersen skapat en trovärdig värld, en värld man gärna vill vara i och återkomma till. När vi skiljs från Hirka i Odinsbarn är hon på väg att lämna Ymslanden för att rädda dem och Rime, för att bege sig till de sina, till människorna, odinsbarnen.

Döm om läsarens förvåning när hen kastas in i Röta och plötsligt befinner sig på en tunnelbaneperrong. Pettersen berättade på Bokmässan att en översättare hade trott att hon fått fel manuskript. För här växlar hon fantasygenre, från high fantasy till urban fantasy. Och Hirka kommer inte alls till någon medeltida-människo-fantasy-värld, utan till vår värld, till York närmre bestämt. Chocken är så klart enorm, för Hirka såväl för oss läsare. Om det var hyfsat tydligt vad och som var ont och gott i första boken är det mer osäkert nu. Det som Hirka och Rime trodde var falsarier visar sig vara något helt annat.

Tillvaron i vår värld är förvirrande och osäker och osäker för Hirka, språket är en kamp och Hirka får snabbt lära sig att inte tala om var hon kommer ifrån och undvika att nämna allt hon inte känner till. Hon blir en papperslös, en skugga som lever utanför samhället. Få saker hon hade nytta av att kunna i Ymslanden har hon nytta av här. Berättelsen växelklipps med Rime som är kvar i Ymslanden där han längtar efter Hirka och genomför den ena handlingen av manlig stordådsdumhet efter den andra. Det enda vettiga han gör i allt detta är att söka kunskap, men sedan leder kunskapen honom till felaktiga slutsatser och ännu fler vanvettiga handlingar. Hirka å sin sida måste hela tiden lyssna och anpassa sig för att överleva. De få personer hon lärt sig lita på i den nya världen slits bort från henne. Den som hon trodde var vän visar sig vara fiende och tvärt om. Hon hamnar i sällskap med "jägaren" Stefan och de flackar hit och dit över Europa, till Venedig, till Köpenhamn, Stockholm (en avgörande scen utspelar sig på Skansen), London och tillbaka till York. Ömsom jagade, ömsom på jakt.

I slutet framstår Hirka som en kristusgestalt. Hon är visserligen inte Siarens enfödde son, men nära på. Tillkommen genom den moderna teknologins manliga jungfrufödsel. Hon offrar sig för sitt folk (fast hon behöver som tur är inte dö), hon delar ut sitt blod i en utbränd kyrka likt nattvarden till de glömda och hon försvagas av blodbristen, är nedbruten för att i nästa bok återuppstå i ännu en värld. Tror jag just nu i alla fall. Men Pettersen har ju förvånat förut.

Och exakt som när jag när jag precis hade läst ut Odinsbarn funderar jag nu på om man ändå inte kunde läsa nästa del på norska för att slippa vänta på översättningen. Det enda som hindrar mig är att den kostar 199 norska pix, det är väl ändå lite väl magstarkt för en e-bok?