Ari som är berättare i den här boken, är femton år och lever i en familj där tystnadens kultur råder. Man frågar inte pappan om hans upplevelser i Vitnamkriget. Och man pratar inte om Aris storebror som sitter i fängelse, trots att Ari har massor av frågor och även bär en längtan efter att komma närmre sin far och sin bror. Ari passar inte riktigt in och har svårt att få riktiga kompisar. Han är ett ensamt barn, men han är inte olycklig, bara en ohel människa. Men som han själv säger: "Femtonåringar kan knappast kallas människor."
En het sommardag möter han Dante på badet. Dante är öppen och framåt. Han kommer från en familj där man pratar om det mesta och är nära varandra fysiskt också. Dante erbjuder Ari att lära honom simma och på så sätt börjar deras vänskap som under sommaren och det kommande skolåret djupnar allt mer. De pratar, de läser, de har roligt i hop. För Ari är det något helt nytt, att ha en vän. För Dante blir det ganska snart tydligt att deras vänskap är något annat och mycket mer.
En olycka gör att förhållandet mellan pojkarna tar en helt oväntad, våldsam vändning. Något händer som både sliter dem ifrån varandra och knyter dem samman för evigt. Just efter det här flyttar Dantes familj, eftersom hans pappa har fått en gästproffesur i en annan stad. De ska vara borta i ett år. Pojkarna vänskap sträcker sig trevande över de fysiska och psykiska avstånden. Samtidigt har saker förändrats i Aris familj. Olyckan har påmint dem om livets bräcklighet, om att man inte kan försitta chanser, de kanske inte ges igen.
Det här är en både rolig, vacker och fint skriven utvecklingsroman. En berättelse om att växa upp och bli en hel människa, vad nu det är. Både Ari och Dante är väldigt trevliga bekantskaper. Jag tror den är ypperlige att paralelläsa med sina tonåringar eller kanske läsa högt. I båda fallen kommer den att ge många ingångar till diskussioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar