Melin har svårt med sociala sammanhang, får lätt ett tryck över bröstet och måste rabbla pi-decimaler för att lugna sig. Ändå längtar hon ut och bort från den håla hon vuxit upp i, bort från inskränkta mobbare och till ett större sammanhang. Lösningen blir att komma och bo med sin kusin Madi i en liten ort i Kalifornien där hon ska läsa ett år på college. I Kalifornien ska hon äntligen få skälva, andas och leva på riktigt. Kanske bli kär.
Melin har ganska mycket emot sig. Ett namn som ingen kan uttala, en ganska bossig kusin som direkt positionerar Melin som "lillkusin" och så där där trycket, osäkerheten, pi-decimalerna. Det visar sig att det behövs ansenliga mängder alkohol för att Melin ska våga så mycket som att möta en blick eller öppna munnen. Turligt nog har hon kommit till ett minst sagt alkoholindränkt sammanhang. Det festas tungt varje helg och de roligaste, galnaste och bästa festerna hålls i Rafaelpalatset. Snart är Melin och Madi återkommande gäster där och dras in i en cirkus av röriga relationer, alkohollekar, droger, sena nätter, pranks och hångel. Karusellen snurrar allt snabbare, mot den totala katastrofen.
Boken, som är Anna Hörnells skönlitterära debut, känns självupplevd. Gissningsvis har författaren lånat mycket från sitt eget liv till berättelsen, ändå saknas tyvärr den totala trovärdigheten som man kan finna i det självbiografiska. Hörnell får mig inte helt på kroken helt enkelt, jag klickar inte med Melin alls, förstår inte varför hon vill vara på ett ställe där hon måste supa sig till redlöshet för att våga vara. Jorden skälver bara en ytterst kort stund, det är mer fylleträsk än jordbävning i I Kalifornien skälver jorden. Men med det sagt kan den nog ändå finna sina läsare i de som kan känna igen sig i att vara väldigt osäkra och vilja mer än de vågar. Passar nian och uppåt.
Vox, 310 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar