Det finns många böcker om att vara i den åldern att man börjar växa ifrån sin bästa vän. Om att vara den som vill fortsätta leka, inte åma sig i obekväma kläder. Om att vara den som är mer intresserad av naturvetenskap än olika nyanser av ögonskuggor. Men det som skiljer den här boken från mängden är att det mest fruktansvärda händer. Franny, Suzys allra bästa vän sedan barndomen, drunknar. Och kvar finns bara den omöjliga sorgen, sorgen över en förlorad vän och en död vän, och minnet av hur dåligt deras sista möte blev.
Boken berättas i tillbakablickar som är formade som Suzys minnen av vänskapen med Franny och händelserna som ledde fram till den sista slutgiltiga brytningen, som varvas med hur nuet är för Suzy. Hon har slutat prata. Eller börjat icke-prata, som hon själv uttrycker det. Dessutom börjar hon intressera sig allt mer för maneter, dessa mystiska och skrämmande djur, som kan ha att göra med fler dödsfall i havet än man anar.
Det är en sorglig bok på så många plan. Frannys drunkningsolycka och den efterföljande begravningen, Suzys kompakta ensamhet i sorgen och skulden och de vuxna runt omkring Suzy som famlar hjälplöst för att vara till stöd men som inte alls når fram. Till slut finns det en utväg för Suzy och slutet blir gott och på vägen dit får vi läsare veta väldigt många häpnadsväckande och skrämmande sanningar om maneter. Det här är Ali Benjamins första bok på svenska. Passar från fyran och uppåt, gärna som högläsning.
Lilla piratförlaget, 294 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar