I den här serieboken berättar Julia Hansen om en flickas uppväxt i Nyköping. Berättelsen är uppdelad i kapitel som heter "Mellanstadiet", "Högstadiet" och "Gymnasiet". I en prolog berättar hon hur huvudpersonens familj var med i Jehovas vittnen när hon var liten men sedan blev utkastade. Detta berörs inte så mycket i resten av boken, vars bärande tema istället är hur huvudpersonen Julia upptäcker paradiset i en källare, i form av en teatergrupp ledd av den karismatiska Louise.
Julia älskar teatern och älskar att stå på scenen och festerna och gemenskapen på teatern och hon får snabbt allt större roller och allt mer ansvar. Hon beundrar Louise på gränsen till dyrkan. Men samtidigt är det något som skaver allt mer. Louise pratar skit om folk som har slutat, om de som inte ger all tid och allt engagemang till teatergruppen och ger den unga Julia förtroenden och ansvar som hon nog istället borde gett sina jämnåriga kompisar. Men Louise har inga jämnåriga vänner, hon har bara teatern och ungdomarna där. Julia mår allt sämre, får bulimi och olika självskadebeteenden men skäms otroligt mycket för detta och gör allt hon kan för att dölja den sida av sig själv för Louise och de andra i källarteatern. Samtidigt har hon ett liv och vänner utanför teatervärlden och dessa blir allt viktigare och tar allt mer tid.
Den här berättelsen berättas rakt av: det här hände, så här var det. Skeendena, som ibland är ganska förfärliga, redovisas utan närmre analys utan detta lämnas till läsaren. Eftersom Hansen själv är från Nyköping gissar man att det är en självbiografisk berättelse. Förlaget har klassat den som unga vuxna men jag tycket att den funkar från högstadiet.
Rabén & Sjögren, tecknad serie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar