I den här boken berättar Christina Wahldén den sanna berättelsen om när hennes mormors och morfars familj tog emot en holländsk pojke som en son i familjen under ett knappt år. Wim, som pojken heter i boken, kommer från den holländska hungervintern som den sista krigsvintern kallades. Då var det så ont om mat att man till och med åt tulpanlökar och till sist fanns det bara sockerbetor att äta och ingen mer ved, inga kläder som passade, bara kyla och konstant hunger. För honom är det fantastiskt att komma till familjen på Fridhem i Tystberga. Där är allt helt, inga sönderbombade hus eller uppeldade möbler och där finns mat så det räcker och blir över åt alla.
Vart annat kapitel berättas av Wim och vart annat av Britta som är Wahldéns mamma i boken. De två behöll kontakten hela livet och hälsade på varandra flera gånger. Vi får följa familjens liv från oktober 1945 när Wim kommer, till försommaren året därpå när han åker tillbaka till Holland och med stor sorg lämnar vad som har blivit hans svenska familj. Vi får reda på vad man åt, vad Britta läser, vilka filmer som går på biograferna och vad man lyssnar på för radioprogram.
Det här känns som en extra angelägen historia att berätta idag, när Sverige åter är en trygg och lugn tillflykt i en värld av krig och förödelse. Att läsa om hur familjer öppnade sina hem för krigsdrabbade – över 10 000 barn kom till Sverige mellan 1945 och 1946 och blev emottagna i svenska familjer helt utan ekonomisk ersättning– är en viktig påminnelse om den tradition av solidaritet som vi har i Sverige.
Jag tänker att detta kan vara en bra bok för mor- och farföräldrar att läsa för sina barnbarn och som kan leda till många fina samtal kring skillnaderna och likheterna mellan barndomen förr och nu. Det kan också vara en underbar bok för högläsning på äldreboenden. Som högläsning i skolan passar den bäst från trean till femman.
Rabén & Sjögren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar