Schiefauers nya ungdomsroman är en tragedi utan hjältar. De nästan 300 sidorna är feelbad från början till slut. Det finns ingen som går hel ur den här berättelsen, den för inget gott med sig för någon. En dör. De andra blir svårt ärrade.
Det är svårt att stå ut med att läsa också. Karaktärerna gör oavbrutet saker jag tycker illa om: slänger fimpar och flaskor i sjön, sitter på ryggstödet av bänken med fötterna på sitsen och loskar sega loskor, lyssnar på vit-makt-musik, plågar hundar. Och hela tiden känner jag: gör inte så där, det är inte bra, ni är inte rädda om tingen, om världen, om varandra. Livets värde devalveras tills någon mister livet på grund av en skitsak, lite avundsjuka, lite missriktat spänningssökande, lite uttråkning. Inte ens den oerhört starka kärlekshistorian mellan de två huvudpersonerna Ester och Isak som boken skildrar är vacker utan istället plågsamt krav- och kvalfylld.
När hundarna kommer är en riktigt stark läsupplevelse för den som pallar. Romanen är en helt fiktiv historia om ett hatbrott och en kärlekshistoria, men är inspirerad av ett våldsbrott i staden författaren bodde i under sin uppväxt. Jag tror att den kan passa utmärkt som gruppläsning på gymnasiet (kanske även nian) och vara ett underlag för diskussioner om hat- och våldsbrott.
Bonnier Carlsen, 298 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar