Jag har tidigare ondgjort mig över fenomenet "kändis eller vuxenboksförfattare skriver barnbok". Följaktligen hade jag mina förväntningar lågt nedskruvade jag började läsa denna bok av för detta bolibompaprogramledaren Henrik Ståhl aka Stålhenrik. Men till min stora förtjusning kom alla mina fördomar helt på skam, för Till Vial är en mycket välskriven, gastkramande spännande, sorglig och tänkvärd bok.
Berättelsen handlar om Gladys och hennes bror Keaton, två barn som är ensamma på en enorm rymdfarkost, eller ett rymdsprång som det heter i boken, på färd genom universum mot planeten Vial. Rymdsprånget heter Otösan efter det japanska ordet för pappa. Det har lämnat jorden efter att den blivit obeboelig på grund av krig och Vial skulle bli mänsklighetens andra chans. Men något har gått väldigt fel. Var för är barnen ensamma på skeppet? Och är de ensamma på skeppet? På omslaget ser man en siluett skymta i en upplyst dörröppning bakom barnen. Och kommer de att komma fram? Har inte Otösans dator visat att det är 8400 dagar kvar i flera dagar nu?
Långsamt vecklas historien ut för oss, vart annat kapitel är vi ombord på väg mot Vial med Gladys och Keaton. Vart annat kapitel följer vi Gladys liv innan Otösan och händelserna som ledde fram till den nuvarande situationen. Att Keaton är född på rymdsprånget får vi veta ganska tidigt och så småningom förklaras hur det kommer sig att barnen är ensamma ombord (om de nu är det...) och var barnens mamma har tagit vägen. Vi får också veta att det kanske någonstans finns ett mammarymdskepp, Okasaan, på väg genom rymden mot Vial från någon annan stans på jorden.
Boken är Hcg-klassad, men jag tycker absolut att detta är en bok som passar äldre barn. Gladys är 14 år när berättelsen börjar. Dessutom innehåller den väldigt hårda och grafiska beskrivningar av hur krigets fasor drabbar den lilla familjen innan de ger sig iväg med Otösan. Hur det ligger döda människor på gatan och hur folk blir ihjälskjutna eller nedtrampade i en folkmassa. Språket kräver också sin läsare, det är inte tillkrånglat men innehåller tunga resonemang. Därför tycker jag att omslaget, trots att det är väldigt snyggt och suggestivt, är ett olyckligt val. Det signalerar både yngre huvudpersoner och yngre målgrupp. Jag rekommenderar den för egen läsning för 13-16 år och gärna som högläsning för 9 år och uppåt.
Bonnier Carlsen, 176 sidor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar