Dockskelettet är en sån där bok som stannar kvar hos mig i flera dagar efter att jag slutat läsa. En av de saker jag tänker mycket på är varför det här är en barnbok, och hur synd det är att den ges ut som en barnbok eftersom den då missar hela den vuxenpublik som annars också hade kunnat upptäcka den. Jag menar inte att den inte passar bra för barn, det gör den också. Det är nog snarare så att den är möjlig att läsa på flera olika nivåer och jag tycker att det är synd om den inte kommer att läsas på alla dessa nivåer.
Berättelsen handlar om Zach, Poppy och Alice som leker vilda komplicerade rollekar med små dockor och actionfigurer. De vet - i synnerhet Zach - att de är på gränsen till för gamla för det här. Och Zach kan inte låta bli att oroligt snegla över axeln för han vet att om någon från basketlaget till exempel, skulle se vad han håller på med, kommer basketträningen att bli så mycket tråkigare i fortsättningen. En annan som oroar sig för att Zach håller på med för barnsliga saker är hans pappa. Pappan har nyss kommit tillbaka till familjen efter att ha levt separerad från dem i några år och Zach har lite svårt att vänja sig vid hans närvaro. Zach tar inte heller så mycket notis om vad han tycker. Men en dag då Zach kommer hem från skolan har pappan slängt hela hans samling av lekfigurer. Zach blir fullständigt förtvivlad; rasande arg och samtidigt deprimerad, tillvaron känns slagen i bitar. Pappan har avbrutit leken mitt i, nu vet ingen hur det skulle ha gått för William Kniven och de andra. Av någon anledning kan inte Zach berätta för Poppy och Alice vad som verkligen har hänt, han säger bara att han inte vill leka mer. Detta oförklarliga plötsliga stopp har i synnerhet Poppy svårt att acceptera. Så när hon och Alice dyker upp mitt i natten utanför Zachs fönster med Poppys mammas porslinsdocka (som tidigare haft rollen av den mäktiga Drottningen i deras lekar, trots att de aldrig vågat rör den, den har alltid varit inlåst i ett vitrinskåp) och påstår att dockan är gjord av en död flickas ben och att flickans spöke nu kräver att de ska åka till hennes hemstad och begrava dockan, vet inte Zach och det är en ny lek Poppy försöker få med honom på, eller om spöket finns. Det finns tecken som tyder på båda förklaringar i boken. Men dockan-leken-spöket driver de tre barnen ut på ett dramatiskt äventyr genom natten och dagen efter. De måste ta sig till kyrkogården och sedan hinna med bussen hem innan deras föräldrar blir för oroliga. Samtidigt vilar hemligheter mellan barnen som har att göra med att de håller på att sluta vara barn: hemligheten med varför Zach ville sluta leka, hemligheten med Alices känslor för Zach och Poppys hemlighet: har hon verkligen drömt om dockspöket eller diktar hon? Dessa hemligheter krånglar till deras relationerna mellan de tre barnen.
På ett plan är det en äventyrsberättelse om ett ganska otäckt spöke och den kan absolut läsas som en sådan med full behållning. Men på ett djupare plan är det en berättelse om leken som en väldigt stark drivkraft. Här är leken så stark att när Zachs pappa försöker avsluta den reser den sig ur sin passiva roll, med Poppys mammas docka som verktyg och driver barnen att fortsätta leka. Jag får den lite märkliga associationen till Rørvik/Moursunds Bockarna Bruse på badhuset, där sagan om bocken under bron måste berättas, så när bockarna istället går till badhuset måste trollet följa efter som ett fullfölja sagan.
Slutet är, som i den mesta barnlitteratur, hoppfullt. En hyllning för lekens betydelse i livet och en påminnelse till oss alla att fortsätta leva med sinnena vidöppna för möjligheter.
Rabén & Sjögren, 245 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar