När jag läser debuterande Ali Lewis bok Världens ände är jag länge osäker i vilken tid jag befinner mig. Moderna tidsmarkörer som datorer och mobiltelefoner lyser med sin frånvaro och mentaliteten, hur folk tänker och är, hade kunnat vara hämtad från 50-talet. Men så dyker en helikopter upp och av författarens tack förstår jag att boken bygger på delvis självupplevda händelser. Alltså befinner vi oss i någon slags nutid. Men det är en hård och sluten värld. Rasismen är grundmurad och självklar, hederskulturen vilar tung och genussynen är som sagt från femtiotalet.
Huvudperson är Danny som är tretton och bor med sin familj i Norra Territoriet, mitt ute i den Australiensiska öknen. Där driver hans familj en boskapsfarm. Över familjen vilar en tung sorg, äldste brodern Jonny har gått bort i en onödig olycka. Dessutom kommer familjens äldsta dotter hem från sin internatskola och är gravid. Vem som är far till barnet tiger hon som muren om. En ljuspunkt i tillvaron är den kamelunge som Danny har fått lov att ta hand om och som han tränar att bli tam.
Den årliga "indrivningen" närmar sig, den största händelsen på hela året på ranchen, då man samlar in alla djur och skiljer av de som ska gå till slakt. För Danny är det hans sista indrivning, nästa år kommer han att vara på internatskola när indrivningen är, så han ser mycket fram emot det. Då bestämmer sig Dannys föräldrar för att ta en hemhjälp för att underlätta för Dannys mamma med hemarbetet och så kommer Lizzie till gården. Hon är från England, pratar konstigt och är vegetarian. Danny tycker hon är värdelös på det mesta. Dessutom pratar hon om saker som man inte brukar prata om i familjen, där tystnadens kultur råder.
I detta redan dramatiska skede i familjens liv drabbas de av den värsta torkan på mannaminne. Många saker ställs på huvudet i Dannys värld, han famlar efter hur han ska bete sig, saker som innan var rätt och fel verkar inte gälla längre, moralbegreppen ställs på ända. Han saknar Jonny, han vill så gärna visa sig vuxen och duglig, samtidigt blir så många av hans famlande försök helt fel, eftersom han aldrig fått lära sig att hantera eller prata om känslor.
Det här är en riktigt bra bok om en miljö vi sällan möter i barnlitteraturen. Intressant också att den kommer ut samma säsong som Christina Wahldéns En varm vinter där också Australien är spelplats, fast ur en helt annan synvinkel. Wahldéns huvudperson är som Lizzie i Världens ände, en backpacker på genomresa som ska jobba ihop lite pengar och som får många kulturkrockar på köpet.
Nu har jag läst ut den här, Klara, och jag gillar den! Men jag tänker nog trots allt försöka pracka på killarna i sjuan den. Jag håller visserligen med om att den inte är helt enkel, men Danny är för omogen för att den ska fungera för äldre läsare, tror jag. Så en bra läsare i år sju, varsågod!
SvaraRadera