Vad hatet gör kan ingen fatta

Författare: Marie-Chantal Long

Martha har valt att gå dans på gymnasiet. Inte för att hon kan dansa. Hon har faktiskt valt dans för att hon inte kan dansa, för att det är så fel det kan bli och hon menar att om man är fel kan man lika gärna vara helt fel, mest fel, felast. Martha är oerhört arg. Ilskan och hatet är hennes sätt att hantera tillvaron. Om hon inte hatade, om hon lät någon komma nära, skulle hon brytas sönder tror hon. Anledningen till att hon hatar, den anledning hon själv kan se, är pappas nya fru, men hatet drabbar alla i hennes omgivning, lärare, klasskamrater, mamma, pappa. Tills Martha träffar någon som är mer fel, eller i alla fall lika fel, som hon själv, någon som desutom är villig att hjälpa henne att bli av med problemet, styvmamman. Försvinner hon kommer ju Marthas liv att bli perfekt igen, som det var innan. Tror Martha.

En mycket obehaglig bok om en djupt störd person. Det är alltid lite svårare, tycker jag, att ta till sig en bok där det är huvudpersonen som är störd, som beter sig fel och obehagligt och sjukt. Jag har svårt att hysa sympati för Martha, även om det så uppenbart är väldigt synd om henne, för att hon både är korkad och otrevlig. Men berättelsen fängslar mig, trots att de konkreta handlingarna är lite väl osannolika och magstarka, för att skildringen av Marthas psyke och sättet att skildra tillvaron ur hennes förvrängda perspektiv är så skickligt gjort. När jag väl kommit in i berättelsen lyckas Marie Chantal-Long få mig att förstå Marthas sjuka logik, förstå hur saker kan verka rimliga ur hennes synvinkel, på samma sätt som Karin Fossum får mig att acceptera Jonas Eckels sätt att resonera.