Den här berättelsen börjar 1895. Israel är på väg hem till familjen i Saivomuotka från militärtjänsten i Luleå. Han går, för det finns inte så mycket att välja på, det är väglöst land där han har sin fädernesgård. Enligt Googla maps är det 345 kilometer och tar 70 timmar att gå. Men Israel går med glädje, för han längtar hem.
Samma sommar föds Maija, hon som ska bli Israels maka och nog ändå får ses som den här berättelsens centralgestalt. Hon kommer så småningom som piga till Israel, men sen blir det, trots den stora åldersskillnaden, de två.
Enligt författare är detta berättelsen om en plats, Saivomuotka by. Men jag tycker att det i än högre utsträckning är en berättelse om människorna på den här platsen. Israel och Maija och deras åtta barn. Deras äldsta son Erik är något år yngre än min farmor, som också föddes i norra Sverige och fick tjäna som lillpiga i en familj. Där gifte hon sig så småningom med yngsta sonen, min farfar.
Men det är också en berättelse om det moderna Sverige. Om hur vägar växer fram, jobb kommer och försvinner, arbetslöshetsersättning och AMS-kurser ersätter tiggeri och svält, landskapet förändras i takt med att det brukas på olika sätt. När boken slutar har det blivit 2015. I Saivomuotka finns inga slåtterängar kvar. Och få bofasta, men det finns de som återvänder, de som älskar platsen och längtar dit från håll.
De som minns hur det var, när man färdades till fots om sommaren eller med dragren om vintern, de finns inte längre kvar. Men tack vare de som nedtecknat historien kan vi alla påminnas om den makalösa resa som 1900-talet varit, för Maija och hennes Erik precis som för min farmor. Och det ska vi vara tacksamma för.
Passar gymnasiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar