När man är liten behöver man hjälp att förstå världen. Icare, som kallas Ärtan bor med sin mamma som halkat rejält snett i livet och som inte har kapacitet att förklara någonting för honom. Hon pratar rakt in i teven och svär över Ärtans knäppskalle till pappa som lämnat dem, benet som göt ont efter en bilolycka och alla olyckor som regnat ner över henne. När Ärtan hittar en pistol i mammans byrålåda känns det logiskt för honom att ta med sig den ut i trädgården för att försöka döda himlen, då skulle olyckorna sluta regna ner och mamma skulle inte skälla på honom mer och han kanske skulle kunna se på teve utan att få ett rejält kok stryk. Men himlen är inte så lätt att ta död på, istället vådaskjuter Ärtan sin mamma och han blir föräldralös och hamnar på ett barnhem.
Tvärt om vad man skulle kunna tro av den här brutala inledningen är det här en hjärtevarm solskenshistoria. På barnhemmet möter Ärtan allt han inte haft tillgång till tidigare i livet: trygghet, vänner, vuxna som lyssnar och bryr sig och människor som hjälper honom att förstå världen. Berättelsen är konsekvent berättad ur Ärtans perspektiv och vi får se världen ur hans naiva men också kloka och förundrade perspektiv.
Kan läsas av duktiga läsare från åttan och uppåt.
Elisabeth Grate Bokförlag, 253 sidor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar