Författare: Kalle Güettler
Illustrationer: Pia Halse
Från Olika förlag kommer den här bilderboken i litet format om en liten person som blir bjuden på det underbara bakverket baklava av klasskompisen Perian. Genast går huvudpersonen hem och ber mamma om att de också ska baka baklava. Men det finns ingen hemma som vet hur man gör, eller ens vad det är och ingen har tid att hjälpa till. Syskonet Kim föreslår "Kolla på nätet". "Vilket nät?" undrar huvudpersonen. Kan det vara spindelnätet? Tågnätet? Fisknätet? Allt måste man göra själv konstaterar huvudpersonen. Turligt nog stöter hon/han ihop med Perians pappa som är på väg till sin badmintonträning, och han har tid att visa hur man gör baklava, bara han får spela färdigt först.
Det här är en vild och absurd historia, därför accepterar man det ologiska i att ett barn idag inte vet vad "nätet" är för något. De underbara illustrationerna förstärker det vilda och galna. Texten flyter fint vid högläsning, med underbara meningar som: "Nacka en nejlika, nita en nöt!". En extra finess, som jag upptäcker först vid min tredje omläsning, är att själva huvudpersonen inte dyker upp i bild förrän på sista sidan. Min enda invändning är att det krånglar till det att man inte får säga han eller hon om folk i boken, varken huvudpersonen eller dess syskon har något bestämt kön. Och en extra mamma är också inklämd för att det ska bli extra mycket "olika". Och så tycker jag att det lilla formatet är synd på de fina bilderna.
Illustrationer: Pia Halse
Från Olika förlag kommer den här bilderboken i litet format om en liten person som blir bjuden på det underbara bakverket baklava av klasskompisen Perian. Genast går huvudpersonen hem och ber mamma om att de också ska baka baklava. Men det finns ingen hemma som vet hur man gör, eller ens vad det är och ingen har tid att hjälpa till. Syskonet Kim föreslår "Kolla på nätet". "Vilket nät?" undrar huvudpersonen. Kan det vara spindelnätet? Tågnätet? Fisknätet? Allt måste man göra själv konstaterar huvudpersonen. Turligt nog stöter hon/han ihop med Perians pappa som är på väg till sin badmintonträning, och han har tid att visa hur man gör baklava, bara han får spela färdigt först.
Det här är en vild och absurd historia, därför accepterar man det ologiska i att ett barn idag inte vet vad "nätet" är för något. De underbara illustrationerna förstärker det vilda och galna. Texten flyter fint vid högläsning, med underbara meningar som: "Nacka en nejlika, nita en nöt!". En extra finess, som jag upptäcker först vid min tredje omläsning, är att själva huvudpersonen inte dyker upp i bild förrän på sista sidan. Min enda invändning är att det krånglar till det att man inte får säga han eller hon om folk i boken, varken huvudpersonen eller dess syskon har något bestämt kön. Och en extra mamma är också inklämd för att det ska bli extra mycket "olika". Och så tycker jag att det lilla formatet är synd på de fina bilderna.
Allra sist kommer ett recept på baklava, jag blir genast sugen på att baka!
Hur litet är litet? Är det samma format som "Morfar blir kär" och "Vem är tjuven, Mirjana?"? I så fall tror jag att jag hoppar över den, eller köper den i biblioteksband, annars försvinner den i min bilderbokshylla. Är den så bra att den är värd att köpa i biblioteksband, tycker du?
SvaraRaderaVarför är könet så viktigt? Och man får ju säga han eller hon - Perian är ju en flicka, det står redan på första sidan, och så finns det, som sagt, två mammor. För de som saknar kön är det ju bara att hitta på något, om det nu är så viktigt, men jag förstår verkligen inte vad det är som är så krångligt?
SvaraRaderaBoken är 18 x 18 cm och i hårdpärm.
SvaraRaderaAlla OLIKAs öcker kommer inom kort att finnas i både hård och mjuk pärm. D v s vi gör nyutgåvor av bilderpocket i hårdpärm, men senaste året har vi gett ut allt i hårdpärm eftersom vi sett att det finns behov av båda formaten!
Vill bara säga att man gärna får säga HON eller HAN om personer i boken! Det är bara att det inte är bestämt innan vad det är, eftersom boken är berättad i jagform och personen inte är med förrän på slutet - och där inte är tydligt flicka eller pojke. Det är ju synd om det upplevs som en begränsning i stället för en möjlighet.
På samma sätt är det synd att det tolkas som att en förälder är "inklämd" bara för att det är en till mamma. Så resonerar man ju sällan om man har både en mamma och en pappa med. Det blir så oerhört svårt att skilda regnbågsfamiljer på ett neutralt sätt om det ska motas i grind av att man är rädd för att vara "PK". Författaren valde denna familjeform dels för att den är underrepresenterad i barnboksvärlden och dels inspirerad av en familj i sin närhet.
Men det är fint att läsa att boken i övrigt uppskattas, och det är ju själva tanken med det vi gör! Böcker som har hög kvalitet OCH vågar busa med föreställningar och stereotyper.
/Karin på OLIKA
ps - en idé Emilie om du tycker bilderpocketen försvinner är att hänga upp den vid sängen på en krok :)
185x185 mm i pärm, hälsar författaren Kalle Güettler, som också passar på att berömma recensenten för att hon upptäckte poängen med att jag-personen inte syns i bild förrän på sista uppslaget. Allt före det ser läsaren med "jags" ögon. Beträffande de två mammorna kan man vända på talet om "olika" och säga att det handlar om "lika". Jag menar: varför ska inte barn som har två föräldrar av samma kön inte få känna sig "lika" som andra barn? Boken gör ingen affär av att "jag" har två mammor. Det är bara recensenten som gör det.
SvaraRaderaEn annan "grej" med boken har recensenten faktiskt missat, och det är en parallellhandling som inte har med huvudhandlingen att göra, men den avslöjar jag inte här!
Allt gott, Kalle G
Absolut, fast jag köper alla bilderböcker i biblioteksband, så du frågar kanske fel person.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaRoligt att ni bloggar om böcker! Och härligt att du gillar vår Baklava. Det gör vi också! En energisk och lite galen bok med mycket humor. Det vore intressant att höra mer om vad du upplever som krångligt med att du inte får säga "han" eller "hon" om berättarjaget eller syskonet. När vi fick in manuset såg vi det snarare som en möjlighet i att ge fler barn möjlighet att känna igen sig i just berättarjaget. Samma sak med syskonet Kim. Att det öppnar möjligheter snarare än stänger. Sen är det så att Kalle Guettler, som skrivit berättelsen, inspirerats av sina nära omgivning då hans syster lever tillsammans med en kvinna. Så det är mycket olika i verkligheten också! :-) Bästa hälsningar! från Marie på OLIKA
Underbart att så många läser våra bokrecentioner! Nu känner jag att jag måste förklara mig lite:
SvaraRaderaJag erkänner att jag aldrig hade reagerat som jag gjorde på de två mammorna, om inte boken varit utgiven på just OLIKA förlag. Det kändes som om att mamma nummer två var inklämd just för att boken skulle kunna komma ut på OLIKA. Orättvist och fel av mig, förstår jag nu på Kalles och förlagets kommentarer. I själva verket tycker jag ju att det är bra att det finns böcker som skildrar annat än normfamlijen, i synnerhet när man gör det utan att göra en grej av det, som i den här boken. Vad gäller huvudpersonens och syskonets kön så är det så klart rätt att man bör se det som en möjighet istället för en begränsning. Så länge man läser boken högt (eller för all del tyst för sig själv, men den är så fin att läsa högt) är det inget problem. För mig uppstår problemet när jag ska prata om boken, för då måste ju jag välja istället.
Tack för era kommentarer, nu ska jag snart skynda mig hem och läsa om igen, jag blev väldigt sugen efter Kalles "teaser", jag ska nog lista ut vad den där paralellhandlingen består i vänta bara... Och inte har jag hunnit baka baklava ännu heller...
"För mig uppstår problemet när jag ska prata om boken, för då måste ju jag välja istället."
SvaraRaderaDet är väl bara att säga "huvudpersonen"? Eller att dra till med ett "han" eller "hon" ... eller "hen"? "Den" fungerar ju också.
På den Malmöbaserade biblioteksbloggen IDA omskrev recensenten bokens huvudperson som "henne" på ett otvunget vis. Det finns ju faktiskt inte ett ord om att du inte FÅR nämna kön.
Fast mest är jag förvånad över att det här ö.h.t. ses som problematiskt. Det här är en frågeställning som jag inte ens har reflekterat över (jag har läst boken tre-fyra gånger).
Varken "den" eller "hen" fungerar för mig när man pratar om en människa. Och naturligtvis är det bara att dra till med ett han eller hon - men som sagt: då är det ju jag som bestämmer... Det är ju lite bekvämare om författaren gör det åt en. Det är självklart ingen som säger att jag inte FÅR göra det, men lika självklart reflekterar jag över problematiken. Därför att kön har betydelse. Det är en av de saker som gör oss till den vi är, till en person. Inte till en särskild sorts person, det menar jag inte, men till just den personen jag eller du är. Om man inte reflekterar över det (exempelvis i en recention) så är det ju som om man inte upptäckt att huvudpersonen kan vara vilket som, tjej eller kille. Och det är ju intressanta frågor att diskutera, tycker jag.
SvaraRaderaJag nöjer mig med att konstatera att vi har diametralt motsatta uppfattningar om könets betydelse.
SvaraRadera