Författare: Jens Liljestrand
Jens Liljestrands nya roman inleds med att den svenska läkaren Edvard Carlsson räddar livet på en kvinna som fått en blödning efter sin förlossning. Personalen har övergett henne, haft dålig koll just denna dag. Det beror på att befolkningen på Bornholm går man ur huse för att fira freden. Äntligen har tyskarna kapitulerat, Andra Världskriget är slut.
Denna första scen ger oss bilden av Edvard som en skicklig läkare och en empatisk man. Men ändå, förstår vi, är han avskydd bland personalen på sjukhuset, ja faktiskt bland stora delar av Bornholms befolkning. Varför? Vad har han gjort som är så hemskt? Och varför befinner han sig på Bornholm, han som har fru och son i Stockholm, där han också hade en framgångsrik karriär?
Ledtrådarna kommer så småningom, vi får veta en del, börjar ana annat, samtidigt följer vi det märkliga historiska skede som nog få svenskar idag känner till. Nämligen att när Tyskland kapitulerat, och alla firade freden och trodde att tyskarna skulle lägga ner vapnen och åka hem, händer istället det här på Bornholm: Ryska bombplan bombar ett par städer och de tyska förläggningarna sönder och samman, intar sedan den lilla danska ön och stannar där i ungefär ett år efter krigsslutet. Detta utan att fastlandsdanmark, eller ”ovre” som man kallar det på Bornholm, vågar göra så värst mycket åt saken på grund av rädsla för att förarga ryssen.
Edvard Carlssons brott är (till att börja med och i mina ögon) ringa, men hur han är vänder och vrider sig, färdas kors och tvärs över ön per tåg, till fots, på cykel, lastbilsflak, bak på en motorcykel eller med häst och vagn, så blir fler och fler saker på något märkligt vis blir hans fel. Han dras in i saker han egentligen inte har med att göra och han vacklar mellan att vara en handlingskraftig hjälte och en ynklig prick. Som läsare kastas man mellan att tycka om honom och tycka synd om honom och förakta honom.
Som alltid när Jens Liljestrand skriver finns frågor om mänsklighet, vårt sätt att vara med varandra, och manlig vänskap i botten. Edvard, som har tillbringat alla sina barndoms somrar på ön, längtar hela tiden tillbaka till barndomens bekymmerslösa vänskap, men hans gamla vänner vänder sig från honom, ingenting med att återvända till Bornholm blir som han tänkt sig. Här är han för evigt ”feriedreng”, svensk, en utböling.
För mig är inte detta Liljestrands bästa bok, men det är ett stabilt romanbygge, spännande läsning och intressant att få inblick i ett helt okänt hörn av historien från en plats helt nära där jag bor. Passar gymnasiet.