Jag vill skriva det viktigaste först: det här är en helt fantastisk roman. Den berättas av Nina som får ett råd av en sjöman på en bar. Om du inte längre står ut, säger sjömannen, då måste du gå tillbaka till ursprunget, till den hamn där du börjat. Så det är det hon gör när hon ska berätta sin trasiga trassliga familjs historia.
Hon återvänder till Laura, Samuel och Harry som får ett barn tillsammans. Det är Samuel som är pappan, men det är Harry som har gift sig med Laura. Och hon återvänder till Berzeli park, som från början var träskmark. Där rumlade Harry runt en gång i tiden och därutanför, i Nybroviken, bröt Ninas mammas förfäder is.
I stråk av tillbakablickar, minnen, skrönor och drömmar rullas en familjehistoria upp. I centrum står Matti, pappan som inte alls förmådde vara pappa. Och alkoholen, den som alltid flödat. Vi följer med till de eviga somrarna vid Panic Beach, till en vind på lilla Essingen där det tjuvröks, till en lägenhet i Kungstornet. Till övergivna barn, egocentriska vuxna, barndomens skimmer och faror. Och allt cirklar kring det sår – den återvändsgränd som Nina hamnat i och som gör att hon inte längre står ut – hennes syster Eddie som inte orkade bli vuxen eftersom inga vuxna hade visat henne hur det skulle gå till att vara en vettig vuxen. Hur ska man klara av att älska någon när man aldrig fått lära sig hur det går till? När går gränsen för när man inte längre kan förlåta en förälder?
Sara Stridsberg målar upp en förförisk värld. Man vill så gärna älska dess storslagna personage, och man gör det, trots att de är som Berzeli park: ”elegant men med en rå undersida”, stanken från träsket sipprar igenom den vackra ytan.
Detta är en prosa där varje ord står på rätt plats, man dras med i det vackra språket tills man kippar efter andan över de bråddjup som öppnas. Bara läs och njut. Passar för gymnasiet och uppåt.
